Horizon är en platsspecifik installation skapad under ett residens på Harpefoss Kunstarena i Norge våren 2025. Verket består av tretton blå former i kryssfaner som upptar plats i utrymmena mellan träden utmed utomhuskonstslingan Okulus.

De blå silhuetterna representerar det vatten som flyter genom träden, genom oss och genom allt levande. En vuxen gran bär inom sig upp till 1000 liter vatten – en gömd sjö uppstigande ur jorden, cirkulerande genom barr och ved, och sedan återvändande till luften. I trädets årsringar kan du läsa vilka år som varit torra eller regniga. Skogen du vandrar genom är ett hav i långsam rörelse.

Vatten bär på minnen och spår – föroreningar, mineraler, levande organismer. I en enda vattendroppe kan det finnas miljontals levande varelser. Tåren som blir oceanen och oceanen som blir tåren bortanför horisonternas vattenminne.

Horizon ingår i projektet Flytande horisonter, som betraktar vattnets förbindande egenskaper mellan kroppar, landskap och tidsåldrar. Verket påminner om att vi alla är vattenkroppar, absorberande, filtrerande och flödande i ständigt utbyte med världen omkring oss. Att vara flytande är inte att sakna form.

Hypersea är en videoinstallation skapad under ett residens på Harpefoss Kunstarena i Norge våren 2025. Verket visades på Packhuset på Harpefoss Hotell som en del av utställningen Flytande horisonter.

Installationen består av två videoelement och en hängande skulptur. I den ena videon möter du snäckan Yoldia Portlandia som för havets talan – projicerad och projektionsmappad på en snäckformad träskulptur som ett pulserande minne av geologisk tid och det hav som en gång täckte Skandinavien efter istiden. I den andra videon forsar Gudbrandslången förbi Harpefoss, urklippt och fragmenterad. Här hörs en röst från det mänskliga perspektivet som reflekterar över vattnets egenskaper, men som inte förmår se helheten eller de stora tidsperspektiven.

Titeln Hypersea refererar till ett begrepp som evolutionsforskarna Mark och Dianna McMenamin myntat för att beskriva det sammankopplade systemet av jordlevande liv som ett förlängt hav. Begreppet framhåller att vi inte bara har vårt ursprung från havet, utan att vi faktiskt är en variation av havet självt – landlevande varelser som bär oceanens vatten inom oss.

Den hängande skulpturen i blått tyg rymmer en fossil av Yoldia Portlandia och gestaltar det försvunna Yoldiahavet. Snäckor ger ofta namn åt de hav de levt i, och Yoldia Portlandia har gett namn åt just Yoldiahavet som en gång täckte detta landskap. Tillsammans skapar verkets delar ett meditativt rum där geologisk tid möter nutid, där det mänskliga fragmenterade perspektivet kontrasteras mot havets urgamla röst, och där gränsen mellan hav och land upplöses.

Ultramarine är en hängande skulptur skapad under ett residens på Harpefoss Kunstarena i Norge våren 2025. Verket är placerat utmed utomhuskonstslingan Okulus som en del av utställningen Flytande horisonter.

Skulpturen hänger över en liten skogstjärn i den norska skogen, där den reflekteras i vattenytan. Konstruerad av träslanor av salix viminalis (korgvide) och målad i en blå gradient från ultramarine, via kobolt till cerulean, rör sig verket lätt i vinden och roterar över vattnets yta.

Skulpturens sex spetsar representerar syreatomens sex elektroner som binder till väte och bildar vatten – H₂O. Genom denna abstrakta molekylära form gestaltar verket vattnets grundläggande struktur och dess allestädes närvaro. Ultramarine påminner om att vatten finns överallt omkring oss: i skogstjärnen nedanför, i träden som omger skulpturen, i luften vi andas, och i våra egna kroppar.

Du, jag, leran och vassen ingår i det större konstnärliga projektet Vattenspegel, där vi experimentellt undersöker en mångfaldsvåtmark genom att inta andra arters perspektiv och utforska alternativa sätt att förstå plats och tid bortom det mänskliga.

Videoarbetet uppkom efter att konstnärerna anlagt en mångfaldsvåtmark på familjens jordbruksmark – en stor omvandling med hjälp av grävmaskiner. Lerjorden som dikats ur under 1900-talet för att ge plats åt odlingar blir nu en oas för mångfalden av flora och fauna som i vår tid ses som värdefull för ekosystemet.

Verket är en stilla betraktelse över den påverkan vi människor har på landskapen omkring oss. Genom närbilder på händer som arbetar med leran – händer som grävs ner i jord, som sorterar, som vänder årtusenden upp och ner – undersöks de svårdefinierade gränserna mellan jaget och omgivningen, mellan människan och naturen.

Ljudspåret består av ljud från lera och vatten samt en röst som läser dikter kring människans påverkan på naturen. Tillsammans bearbetar bild och ljud tankar om vår förmåga att påverka det som finns omkring oss – både destruktivt och vårdande. Händer som ömmar om det vi bryr oss om, men som också får förstärkta krafter genom maskiner som superboostar vår förmåga att omforma landskapet i en hastighet som inte alltid ger plats för eftertanke och försiktighet.

Verket har visats på Konstbunkern, Syntropia och senast på Den Blå stenen.

Yoldia Talar är en del av projektet Vattenspegel, där vi experimentellt undersöker en mångfaldsvåtmark genom att inta andra arters perspektiv och utforska alternativa sätt att förstå plats och tid bortom det mänskliga.

I detta verk blir Yoldiahavet – urhavet som för 10 000 år sedan täckte den plats där våtmarken nu ligger – en gestalt med egen röst. Vi undersökte Yoldiahavet både som fenomen och som karaktär genom en kombination av utställning och performance.

Utställningen visades på Paviljong Lux och bestod av skulpturala verk och installationer där målningar och skulpturer av snäckor som namngett olika hav, en blåmålad skulptur i pilträ föreställande en vattenmolekyl och textilier skapade ett rum för havets närvaro. Genom objekt och rumsliga element gestaltas kopplingen mellan den nuvarande våtmarken och det förhistoriska hav som en gång täckte samma landskap.

Performancen förenade ljudkonst och poesiuppläsning där vi, iklädda mask och kostym, förkroppsligade Yoldiahavet. Genom att ge havet röst och kropp undersökte vi hur geologisk tid och plats kan förstås genom gestaltning – hur det som var kan tala till oss om det som är.

Verket utforskar sambandet mellan förhistorisk natur och samtida ekologiska processer, och ställer frågor om hur vi kan relatera till tidsskalor och perspektiv som sträcker sig långt bortom det mänskliga.

Vattenspegel är ett audiovisuellt performance som utgör kärnan i det större konstnärliga projektet med samma namn, där vi experimentellt undersöker en mångfaldsvåtmark genom att inta andra arters perspektiv och utforska alternativa sätt att förstå plats och tid bortom det mänskliga.

I performancen antar vi gestalterna av Sothönan och Den grönfläckiga paddan – två våtmarkslevande djur som blir våra prismor för att erfara och förmedla våtmarken. Genom skräddarsydda kostymer och masker förkroppsligar vi dessa varelser i en ljudresa genom våtmarkens landskap.

Verket väver samman elektronisk ljudkonst med poetiska inslag från floran och faunan i våtmarken. Genom djurens perspektiv framträder röster och processer som annars förblir ohörbara – växterna som suger vatten, insekternas surrande närvaro, lermarkens långsamma rörelser. Performancen undersöker vad som händer när människan träder in i andra arters perspektiv: Vilka nya insikter uppstår? Vilka röster blir hörbara?

Vattenspegel har uppförts vid två tillfällen – i Flen och som en popup-spelning i Henry Allards park i Örebro under konstbiennalen Open Art. Genom att ta performancen till olika platser undersöks också hur verket resonerar i olika sammanhang, både inom och utanför våtmarkens omedelbara närhet.

Yoldia Arctica är en artist book som ingår i det större konstnärliga projektet Vattenspegel, där vi experimentellt undersöker en mångfaldsvåtmark genom att inta andra arters perspektiv och utforska alternativa sätt att förstå plats och tid bortom det mänskliga.

Boken förenar unika risoprintade färgtryck med poesi i en undersökning av det material som både bär och bevarar historien – leran. Bilderna har skapats genom att skrapa i leran på den torrlagda botten i våtmarken, där avtryck av fossil framträder som spår av det liv som en gång bebodde platsen när den var täckt av Yoldiahavet.

Dikterna i boken ger röst åt det som leran bär inom sig – tidslager, transformation, minne. Språket och leran möts som två material som båda formar och formas, båda bevarar och vittnar. Tillsammans skapar text och bild ett rum där geologisk tid och mänskligt skapande sammanflätas, där det förflutna talar genom material och ord.

Våtmarken Finns Inte är en kortfilm som utforskar en plats i Södra Närke där en mångfaldsvåtmark ska anläggas – men som ännu inte existerar. Verket ingår i det större konstnärliga projektet Vattenspegel, där vi experimentellt undersöker en mångfaldsvåtmark genom att inta andra arters perspektiv.

I filmen antar vi återigen gestalterna av Sothönan och Den grönfläckiga paddan, två våtmarkslevande djur som rör sig genom det framtida våtmarkslandskapet. Genom skräddarsydda kostymer och masker förkroppsligar vi dessa varelser i en undersökning av platsen – inte som den är, utan som den ska bli.

Verket balanserar mellan dröm och verklighet, mellan nuet och framtiden. Karaktärerna vandrar genom landskapet och ställer frågan: Vilka arter ska komma att trivas här? Filmen gestaltar våtmarken som en potential, en vision som ännu inte har tagit fysisk form men som redan existerar i fantasi och förväntan.

Genom att låta djurkaraktärerna bebo ett landskap innan det förvandlats undersöker verket hur plats och tid sammanflätas i ekologiska processer. Det som ännu inte är kan redan föreställas, drömmas och förkroppsligas – våtmarken finns inte, men den finns redan i de varelser som väntar på dess tillblivelse.

Forget Me Not är en flerkanalig videoinstallation projicerad på två skulpturer som föreställer blomman förgätmigej i olika utvecklingsfaser. Den ena skulpturen gestaltar blomman fullt utslagen, den andra en frökapsel väntande på nästa livscykel i ett evigt kretslopp.

Två händer som gräver i jorden. En värld av spindelväv och rotvältor. Gula öar av pollenansamlingar som sakta flyter över ett turkost vatten. Mossbeklädda grenar på murkna träd. Berg och vatten. En snigel äter middag i en vallmo. Det knakar när det växer. Syrsor som spelar i skymningen.

På skulpturernas olika växtdelar spelar olika scener upp, projektionsmappade för att följa formerna. Scenerna förhåller sig till skulpturernas olika karaktär – frökapselns uttryck är passivt och vilsamt medan den utslagna blomman gestaltar en utåtriktad livlighet. De två skulpturerna befinner sig i en dialog, en växelverkan där de ömsom är mer aktiva eller passiva i ljud och bild under verkets speltid.

Videomaterialet består av ett collage med naturbilder, abstrakta närbilder och betraktelser av människors möte med naturen. Ljudet är en väv av ambienta tongångar, djurläten och drömska fantasier om hur växande låter. Verket undersöker växtens livscykel som en meditation över tillblivelse, blomning och återgång – ett ständigt kretslopp av transformation.

Forget Me Not visades på sommarutställningen Ett träd ingen skog på Nora Art på Bryggeriet i Nora 2019 samt på Den Stora Trädgårdsfesten i Djurby 2017.

Massa är vårt första gemensamma projekt – en installation som utforskar syntetisk materia och fantasier om alternativa livsformer skapade av andra byggstenar än de vi själva är formade av.

Verket uppstod i ett fritt undersökande av ett gemensamt visuellt uttryck i mötet mellan olika material. Vi skapade miniatyrskulpturer som vi fotograferade med makroobjektiv, där det mikroskopiska förstoras och blir monumentalt. Fotografierna har sedan förstorats kraftigt och monterats på cellplast, vilket ger skulpturerna en ny fysisk närvaro i rummet.

Verket leker med skalan och skapar en osäkerhet kring vad vi egentligen ser – är det levande eller döda material? Organiskt eller konstruerat? Mikro eller makro?

Verket visades på The Contemporary Garage i Örebro i regi av Open Art 2018.